20. okt, 2015

Posteringen

Jag stryker längs varma ögonblick
men får inte stanna där länge.
De visslar mig tillbaka genom rymden —
jag kryper fram bland stenarna. Här och nu.
Uppdrag: att vara där man är.
Också i den löjliga gravallvarliga
rollen—jag är just den plats
där skapelsen arbetar på sig själv.
….
Men att vara där man är. Och vänta.
Jag är ängslig, envis, förvirrad.
Kommande händelser, de finns redan!
Jag känner det. De finns utanför:
en sorlande folkmassa utanför spärren.
De kan bara passera en och en.
De vill in. Varför? De kommer
en och en. Jag är vändkorset.

Tomas Tranströmer, «Stigar»,1973