11. mai, 2012

En sang til motet

Jeg sitter og samler dikt og tanker til et nytt Ord for helga! Om hvordan møte ondskap og bestialiteter. Finner fram vers som kan hjelpe meg. Da kommer meldingen: Gunnar er død!

Gunnar Sønsteby var Norges mest dekorerte person. En offentlig person som alle følte de kjente og hadde et forhold til. Statsministeren var en av de første som mintes ham. Krigshelten, og ikke minste etterkrigshelten. Mye kommer til å bli sagt i dagene som kommer, av folk som har bedre greie på sånt enn meg. Men jeg har lyst til å si noe om mennesket Gunnar, slik jeg kjente ham.

Gunnar er kanskje det største lille menneske jeg har kjent. Han raget ikke høyt over bakken, men over den lille, vevre kroppen og den bratte nakken raget et klart hode og stort sinn. Han visste, og viste, at freden måtte vinnes med motstand og kamp, men var kanskje enda mer bevisst på at freden måtte kjempes for hver dag også i fredstid, og hans kampmidler var forsoning og samhold. Han brukte iherdig sin status i denne kampen. Fremhevet aldri seg sjøl, men alltid saken.

Ansikt til ansikt ble du alltid slått av en veldig tilstedeværelse. Det skarpe, intense blikket, varmen og intensiteten i stemmen, og samtalen som han nesten alltid fikk til å handle om deg, hvordan du hadde det og opplevde verden, dine holdninger og reaksjoner. Alltid med trygghet, varme og lun humor som bakgrunn. Jeg tror kanskje han på sitt vis var min første, beste og viktigste “coach” som det visstnok heter for tida, han tvang aldri seg og sine meninger på deg, men stilte spørsmål og var nysgjerrig på deg og dine tanker. Og alltid på, det var som om alle “pauser”, i bilen, på flyet, mens vi ventet på maten eller ruslet en tur, det var tid som kunne brukes til å snakke, være sammen.

Ord blir fattige når jeg skal beskrive ham, så jeg istemmer Mikael Wiehes

En song til modet
Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”

Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill

Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

Gunnar var aktiv og modig nesten helt til det siste. Alltid klar og tydelig. Men også en bauta av et liv tar slutt en gang. Gunnar etterlater seg en stor arv, og et mektig avtrykk av en stor personlighet i hjertet mitt. Som n’Hans hører jeg

Suste av store vinger
Suste av store vinger
taper seg ut mot horisontens
isgrønne lys. Tilbake står
et fuglespor i hjertet: Avtrykket
av traneføtter
på stivnende myr
ved vinternattsleite

Måtte freden din følge deg, Gunnar!